Jag passerade bokavdelningen på Ica maxi och lade oundvikligen märke till templet i kartong man vigt åt Camilla Läckberg. En gubbe bredvid frågade om jag hittade boken, inte kunde han väl ha tänkt på Läckbergs senaste, jag menar… Nej, den om vik, jag såg nämligen ut som en sån. Vänta lite… som en vad? Ser jag ut som en hockeyspelare? Syftade han på sportmössan? Mig veterligen slutade hockey- och bandyspelare bära keps för en så där femtio år sedan, men låt gå. Däremot köper jag inte mina böcker på Ica maxi! Jag gjuter inte blod vid Pallas Läckbergs altare!
Men! jag gav henne en chans, jag läste att "...det här gamla huset med dess skavanker passade bättre ihop med hennes själ. Hon kände igen sig i taket där det regnade in, i värmepannan som behövdes sparkas igång med jämna mellanrum och i de dragiga fönstren som gjorde det omöjligt att ha ett tänt ljus på fönsterbrädan utan att det blåstes ut. Även i hennes själv drog det och regnade in. Och de ljus hon försökte tända blåstes obönhörligen ut." Och tänkte att nej.
Angående tjatet om poplit-recensioners vara eller icke vara skriver Jonas Thente på sin blogg: 1, 2 och 3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar